Igår hade vi fest. En milstolpe är nådd och jag är trött. Huvudvärken påminner om allt arbete och den anspänning det innebär att göra saker för första gången. Elever från Strömkullegymnasiets livsmedelsprogram hade dukat upp snittar och bubbel på vita dukar så att lokalen andades fest redan innan någon annan kom. En underbar blandning av nya och gamla vänner valde att fira med oss. Bygdens lokala bondeledare var där liksom kollegor från förr. Jag pratade om boken i en halvtimme och alla såg nöjda ut. Även denna kväll understryker vikten av tillsammans. Det är då vi är tillsammans det blir roligt, och kreativt. Ur minglets samtal följde nya idéer som redan håller på att följas upp.
Några som står mig nära har fått ta del av boken före utgivning. Häromdagen fick jag en återkoppling som gladde mig mycket. Jag delar den delen av brevet som återkopplar till boken.
Du har ett härligt flytande språk och ovanlig berättarförmåga, som ibland utvidgas till små mininoveller av stor skönhet. Vi njuter.
Till skillnad från de flesta som skriver psykologiska/pedagogiska handböcker är det uppenbart att din målgrupp – dina läsare – är tänkta just som de vanliga människor i många olika professioner och situationer som känner behov av din hjälp. Det har gett en text med en ton liknande Paulo Coelhos, vars bok Alkemisten, jag läst med stor behållning sedan jag fått tips om den av dig för många år sedan. Man mår helt enkelt bra av din text som känns inbjudande.
Barbro och Kurt
De skriver vidare att bokens många exempel på tillämpningar uppskattas, vilket jag uppskattar, då en av många avvägningar som har gjort i skrivandet är just balansen mellan att beskriva genom exempel och anekdoter ställt mot alternativet att beskriva genom underliggande teorier.
Under skärtorsdagen hade vi tjuvsläpp på boken Förflyttande Samtal för de närmaste grannarna. Det var fantastiskt roligt att så många valde att komma och också ett skönt kvitto på hur måna vi är om varandra här en bit utanför tätorten.
Låbyns Gård hade som i fornstora dagar mottagning under hela kvällen. Jag valde att presentera boken knuten till berättelser hämtade både från gården, släkten och vår socken Laxarby. Det blev en presentation på drygt tretton minuter. Jag vet det, för jag valde att spela in presentationen. Min fru ville inte hålla i mobilen så det fick räcka med ljud och kanske var det lika bra. Det som främst slog mig när jag nu i efterhand lyssnade på anförandet var värmen och delaktigheten från de som hade kommit för att fira boken med oss. En liten kvick fråga från någon för att lätta upp. Ett historiskt förtydligande av någon som varit med mycket längre än oss som nu bor här.
När jag idag efter en knapp vecka var mogen att lyssna till anförandet var det i förhoppning att lära mer om hur den röda tråden höll, hur mitt valda upplägg fungerade och hur jag lät på inspelningen. När jag nu lyssnar är det i lika hög grad de lyssnande jag hör, hur de skrattar och när de gör det, hur de sitter alldeles tyst och låter orden sjunka in och när de gör det, hur vi gör detta tillsammans.
En av de mest utmärkande egenskaperna hos oss människor är vår vilja och förmåga att kommunicera. Alla lever i sin egen tankevärld där tankar och reflektioner får husera ostört. Ostörda tankar har sin plats, men för den som är ensam i sina tankar allt för länge, lurar leda och stagnation. Det är där tankevärldarna möts som det fungerande bekräftas. Nya idéer får sitt värde då de prövas på andra. På samma sätt kan en grupp tycka sig processa fram de mest briljanta lösningar. Lösningar vars briljans visar sig först när de prövas på verkligheten utanför gruppen (sida 31).
Det är med anförande som med så mycket annat vi förbereder väl, som lektioner, föreläsningar och tal, att hur bra de är avgörs först då de får ett mottagande, dess värde är något som vi bygger upp tillsammans.
Firande av tagna steg är bra tillfällen till att stanna upp. För många år sedan skapade jag en mental bild av hur det skulle vara när den skrivna boken faktiskt var skriven. Då boken fanns i mitt hus. Var jag skulle sitta, hur jag länge skulle hålla i boken utan att öppna den och en lång rad andra detaljer om hur det skulle vara då. Det har hjälpt mig i stunder då projektet har känts motigt. Den senaste månaden har tiden gått åt till att bygga upp ett förlag och alla kontakter som krävs för att få boken till dem som vill läsa den. Förlags- och försäljningstankarna snurrar så fort nu att själva boken mest är något som ska bäras och skickas.
I en tid av göranden och måsten är det lätt att just göranden och måsten prioriteras, vilket riskerar att gå ut över glädjen att nå dit arbetet leder och att fira det. Inte sällan arbetar vi så hårt för att uppnå något, att vi väl där glömmer att glädjas eller till och med är oförmögna till det. (sida 276)
Därför får förläggaren ledigt ikväll. Ikväll finns ingen marknadsförare eller försäljare utan bara en författare som ska få hålla i sin bok. Brasan ska tändas, något rökigt ska hällas upp sedan ska vi njuta av alla steg som har fört oss hit utan att ägna några tankar åt de steg som ska tas imorgon.
Ibland kan en diffus önskvärd framtid vara en stark drivkraft. Det förbryllar mig lite. Just nu har jag tagit en dag ledigt i veckan för att kunna fokusera på att färdigställa och få förflyttande samtal på marknaden. Närmast ligger att få journalister intresserade, att skapa en lanseringsfest, att hitta en plats i bokhandeln och en rad andra saker som är helt nya i ett nystartat förlag. Att varje dag göra något som man aldrig tidigare har gjort är stimulerande men också utmattande. Det har i så många år funnits ett ”när boken är skriven” att tankarna på vad som ligger bortom det inte har tänkts.
Så länge vi lever har vi framtiden framför oss. Det finns ingen väg runt det. Framtiden kommer att formas utifrån en rad faktorer och många av dem är upp till oss själva att påverka. Mycket av vår framtid styrs av våra små och stora val. Mer av det önskade väljs och mindre av det oönskade. Framtiden formas utifrån utfallen av de val vi gör, i kombination med det vi inte råder över. Det har vi att förhålla oss till. Så ser livet ut. (sida 42).
För drygt femton år sedan mötte jag som styrelseledamot i LRF Väst Janne Landström och vi arbetar nu sedan många år nära varandra. När andra börjar arbeta med hur saker ska utföras vill han först få fram varför de ska genomföras och varför är en bra fråga att ställa sig själv. Efter mer än tvåtusen samtal är min tro på förflyttande samtal stark. Att försöka sprida dem blir därför som svar på varför rätt. Övertygelsen övervinner behovet av tydliga svar på hur saker ska göras, var, med vem och i vilken tid.
Motivationen som fick mig att skriva boken, alla generösa personer som finns runt mig och beslutet att ta ledigt en dag i veckan under våren för Catwood, är nu nog. Jag behöver inte veta vart det ska leda. Någon tydlig målbild behövs inte nu. Det känns som om jag har tagit mig upp på en våg som visat sig större än jag var föreredd på. Hur vågen bryter ligger bortom min kontroll så det jag kan göra är att parera det som sker just nu utan att försöka kontrollera det okontrollerbara, och jag njuter, nästan hela tiden.
Om allt går som planerat levereras snart ett par tusen böcker hem till Låbyn. Nästa steg är att få böckerna härifrån till dig och andra som vill köpa ett exemplar. Det egna förlaget Catwood ska på något vis få det att ske. Raden av frågor som söker svar är väldigt lång nu med allt från bokhandlares avtal till fraktkostnader. Vi kommer i framtiden att se hur en väg hittades genom alla obesvarade frågor, vi litar på att det är så och tar ett steg i den riktningen.
Hur litet steget än må vara är det en förflyttning i rätt riktning. Det inger hopp. Steget kommer att föra en bit från det som nu vill lämnas. Den som tycker sig ”sitta fast” kommer redan med det första steget att vara i rörelse. Vägen till den önskvärda framtiden får vara hur lång och otydlig som helst, det som räknas nu är att börja röra sig i en önskvärd riktning. Det är när nästa steg tas som det på riktigt händer något av det vi drömmer om, då vi på riktigt närmar oss vår dröm.
Vad är ett nästa steg för dig?
Svaret hänger samman med vem vi är just när frågan ställs, vilka resurser vi bär, hur vi kommer åt våra resurser och hur villiga vi är att använda dem. Nästa steg beror också på vad vi vill mest och hur gärna vi vill det. (sida 93)
Vår förhoppning motiverar oss att möta de obesvarade frågorna, förhoppningen att boken ska inspirera läsare att stanna upp och lyssna, för att komma längre. För Catwood handlar det nu om att lösa det som behöver lösas för att förflytta böckerna från oss till läsaren, vilket är något vi vill väldigt gärna.
Många vänner och bekanta som hört att jag skriver en bok berättar att de själva har den drömmen. Några vet att de ska skriva en bok, andra vet vilken bok de ska skriva, vad den ska handla om och hur historien ska byggas upp. Jag har hört till den första kategorin. Att jag någon gång i livet skulle skriva en bok har alltid varit en dröm för mig. I en önskvärd framtid står det en bok skriven av mig i bokhyllan, en bok som går att låna på biblioteket. Att det skulle behöva ta så många av livet att komma hit kan kännas onödigt. Så till dig som säger att du vill skriva en bok säger jag, börja skriva boken nu. Börja i alla fall att skriva.
När Alexandra var några år gammal fångade vi dagen med hjälp av sagor. Nattandet växlades med högläsning av sagoböcker men just Alexandra ville ofta höra våra sagor där Kalle Kanin och Husmusen var huvudfigurer. Några av historierna ville hon höra ofta. Evelina och Emil ville också få höra berättelserna från Låbynskogen och någonstans då barnen inte längre frågade efter sagorna uppmanades jag att skriva ner dem. År 2000 var de första nedskrivna och dryga femtio sidor ”Höstsagor” hade växt fram. Att ha printat ut ett exemplar var då nog och det exemplaret har jag varit rädd om genom åren.
De sista åren har jag velat skriva ännu en bok. Det är så mycket jag har sett hända i samtal som jag ville förklara och förmedla. Först var det spridda texter i både jobb- och den privata datorn. Spridda texter om samtal som jag försökte förstå genom att skriva ner dem och små anekdoter som jag inte ville glömma bort. Vägen från textmassa till en sammanhållande text är värt ett eget inlägg här men någonstans insåg jag att jag hade en bok att trycka, om så bara i ett exemplar för mig själv så som jag hade gjort med ”Höstsagor från Låbynskogen”.
I privatlivet finns det samtal vi minns som speciella.
I går kväll var jag med några arbetskamrater i Uddevalla och lyssnade på Christer Olsson, en föreläsare som liksom jag arbetar med samtal. Arbeta med det som finns, sa han, och och han använde många gånger ordet tillsammans. Med tillsammans menade hanmer än att vara på samma ställe.Det är också grunden i de förflyttande samtalen.
Ett litet samtal kan göra stor skillnad
Den här boken handlar om vad som möjliggör förändring i samtal där någon vill ha en förändring. I ett professionellt samtal är det förhoppningsvis den övervägande delen i ett samtal. Privat är det kanske bara små sekvenser i ett av många samtal. I privatlivet finns det samtal vi minns som speciella. Ofta är det förtrogna samtal. Det är speciella tillfällen gällande tiden i livet, men också gällande tillfället, att det fanns tid att ostört prata färdigt. Kanske uttalades något som inte uttalats vare sig före den stunden eller senare. Oavsett hur vana vi är att prata om oss själva har vi alla en gräns som vi är försiktiga med att passera. När vi passerar den gränsen, då minns vi det. Kanske är det en sårbarhet, som ibland gör oss så slutna. Vi litar på någon, berättar och blir djupt besvikna när vi upptäcker att den som fick förtroendet inte var värdig det. Omvänt blir tillfället, när vi vågar lätta på vårt hjärta med någon, med någon som är villig att dela det som sällan annars delas. Det blir stunder att vara tacksam över, och leder till samtal som vi gärna vill ha fler av. (sidan 17)
Vad får oss att se solen då molntäcket för ett ögonblick spricker upp?
I helgen har kroppen fått arbeta, med motorsågen, för att få undan vindfällen från skogens stigar. Morgonens minusgrader har fått ge vika för solens strålar. Det är fortfarande vinter, men i lä bortom vinden då solen står som högst, fås en föraning om de varmare dagar som nu kommer allt närmare.
De är lätta att missa föraningarna, buden om att det önskvärda finns där. Det är lätt att bli kvar inne i mödan. Solens värme är en föraning om dagar då ytterdörren står öppen, då kvällarna är ljusa och då det finns tid att sitta ute länge. De upprensade stigarna ger en föraning om lätta steg över skogens stigar, om de första små gula kantarellerna och korgen full i blåbär. Oavsett vad livet bjuder just idag, var vaksam på de föraningar som söker din uppmärksamhet i förhoppning att du ska se dem.
