Tillsammans

Under skärtorsdagen hade vi tjuvsläpp på boken Förflyttande Samtal för de närmaste grannarna. Det var fantastiskt roligt att så många valde att komma och också ett skönt kvitto på hur måna vi är om varandra här en bit utanför tätorten.

Låbyn 160330

Låbyns Gård hade som i fornstora dagar mottagning under hela kvällen. Jag valde att presentera boken knuten till berättelser hämtade både från gården, släkten och vår socken Laxarby. Det blev en presentation på drygt tretton minuter. Jag vet det, för jag valde att spela in presentationen. Min fru ville inte hålla i mobilen så det fick räcka med ljud och kanske var det lika bra. Det som främst slog mig när jag nu i efterhand lyssnade på anförandet var värmen och delaktigheten från de som hade kommit för att fira boken med oss. En liten kvick fråga från någon för att lätta upp. Ett historiskt förtydligande av någon som varit med mycket längre än oss som nu bor här.

När jag idag efter en knapp vecka var mogen att lyssna till anförandet var det i förhoppning att lära mer om hur den röda tråden höll, hur mitt valda upplägg fungerade och hur jag lät på inspelningen. När jag nu lyssnar är det i lika hög grad de lyssnande jag hör, hur de skrattar och när de gör det, hur de sitter alldeles tyst och låter orden sjunka in och när de gör det, hur vi gör detta tillsammans.

En av de mest utmärkande egenskaperna hos oss människor är vår vilja och förmåga att kommunicera. Alla lever i sin egen tankevärld där tankar och reflektioner får husera ostört. Ostörda tankar har sin plats, men för den som är ensam i sina tankar allt för länge, lurar leda och stagnation. Det är där tankevärldarna möts som det fungerande bekräftas. Nya idéer får sitt värde då de prövas på andra. På samma sätt kan en grupp tycka sig processa fram de mest briljanta lösningar. Lösningar vars briljans visar sig först när de prövas på verkligheten utanför gruppen (sida 31).

Det är med anförande som med så mycket annat vi förbereder väl, som lektioner, föreläsningar och tal, att hur bra de är avgörs först då de får ett mottagande, dess värde är något som vi bygger upp tillsammans.

Från dröm till bok

Många vänner och bekanta som hört att jag skriver en bok berättar att de själva har den drömmen. Några vet att de ska skriva en bok, andra vet vilken bok de ska skriva, vad den ska handla om och hur historien ska byggas upp. Jag har hört till den första kategorin. Att jag någon gång i livet skulle skriva en bok har alltid varit en dröm för mig. I en önskvärd framtid står det en bok skriven av mig i bokhyllan, en bok som går att låna på biblioteket. Att det skulle behöva ta så många av livet att komma hit kan kännas onödigt. Så till dig som säger att du vill skriva en bok säger jag, börja skriva boken nu. Börja i alla fall att skriva.

Höstsagor

När Alexandra var några år gammal fångade vi dagen med hjälp av sagor. Nattandet växlades med högläsning av sagoböcker men just Alexandra ville ofta höra våra sagor där Kalle Kanin och Husmusen var huvudfigurer. Några av historierna ville hon höra ofta. Evelina och Emil ville också få höra berättelserna från Låbynskogen och någonstans då barnen inte längre frågade efter sagorna uppmanades jag att skriva ner dem. År 2000 var de första nedskrivna och dryga femtio sidor ”Höstsagor” hade växt fram. Att ha printat ut ett exemplar var då nog och det exemplaret har jag varit rädd om genom åren.

De sista åren har jag velat skriva ännu en bok. Det är så mycket jag har sett hända i samtal som jag ville förklara och förmedla. Först var det spridda texter i både jobb- och den privata datorn. Spridda texter om samtal som jag försökte förstå genom att skriva ner dem och små anekdoter som jag inte ville glömma bort. Vägen från textmassa till en sammanhållande text är värt ett eget inlägg här men någonstans insåg jag att jag hade en bok att trycka, om så bara i ett exemplar för mig själv så som jag hade gjort med ”Höstsagor från Låbynskogen”.